På óvissuferð i en svårtydd och tvärsäker tid.

Vägen mellan fastlandet och The Holy Island of Lindisfarne översvämmas av tidvattnet två gånger per dygn. Foto: Nicklas Adamsson

I det senaste avsnittet av sin pod Forest of Thought, episod 25 ”On language, landscapes and mending the world”¹ samtalar

Ingrid M. Rieser

med författaren och filmaren Sarah Thomas.² Utgångspunkten är Thomas bok The Ravens Nest där hon beskriver hur hon reser till Island som antropolog och filmmakar för en kortare vistelse, hur hon drabbas av det isländska landskapet, träffar islänningen Bjarni och blir kvar mer eller mindre under ett halft decennium.³

I samtalet om boken (som varmt kan rekommenderas) och om Sarahs erfarenheter av det isländska samhället, och inte minst naturen, nämns det isländska ordet óvissuferð som går att översätta med en resa där vi inte vet vad som kommer att hända.

Även om vi försöker planera våra liv och staka ut riktningar som vi vill följa hamnar vi ofta någon helt annanstans än vi ursprungligen tänkt oss. Livet leder in oss på vägar och stigar som visserligen kan ha sitt ursprung i en tydlig tanke, en livsdröm, något vi vill uppnå och förverkliga. Men inte sällan hamnar vi på helt andra platser, i helt andra sammanhang än vi ursprungligen tänkt oss.

Men om vi vågar öppna oss för de möjligheter denna óvissuferð ger erbjuds vi inte sällan mycket rika erfarenheter som vi annars riskerar att gå miste om. Det gäller inte minst möten med människor, specifika platser och indirekt med tankar och insikter som leder oss vidare genom livet.

Vi är även på en óvissuferð i bemärkelsen att vi alla sveps med på resan mot en framtid som blir allt svårare att förutse, samtidigt som den blir alltmer förutsägbar. Det är framförallt den kognitiva dissonans som uppstår mellan insikten att världen som vi känner den befinner sig i ett tillstånd av kollaps och går mot en katastrof och politikens lockande löften om business as usual som inte bara skapar osäkerhet om riktning och slutmål utan också ett allt större lidande hos många människor, inte minst barn och unga som ser sin framtid trasas sönder av makthavare som prioriterar kortsiktiga vinster före beslut som skulle kunna ha reell betydelse för framtiden.

Trots att tiden vi lever i blir mer svårtydd präglas den också av allt större tvärsäkerhet. Polariseringen i samhället tilltar, rasismen frodas på ett sätt som vi tills helt nyligen inte trodde vara möjlig och färgar av sig på allt fler politiska företrädare, teknikoptimismen utlovar orealistiskt resurskrävande lösningar på problem som snarare är predikament, makthavarna ger sken av att kunna lösa en eskalerande våldsspiral med enkla metoder, ett ständigt förändrat kunskapsläge inom otaliga vetenskapsgrenar pekar på nya möjligheter som en alltmer extrem kapitalism tar som intäkt för business as usual, samtidigt som världen som vi känner den krackelerar inför våra ögon.

Det är symptomatiskt för en tid av stor osäkerhet att löften som signalerar trygghet och handlingskraft och en återgång till det gamla och invanda fortfarande hörsammas. Rädslan att ställas inför motsatsen, inför sönderfall, kaos och död präglar en nyhetsrapportering där ”vanligt folk” reagerar när det pågående dödliga våldet nu drabbar all fler ”vanliga människor”. Allt detta är förståeligt. Den våldsutveckling som idag sköljer över Sverige är precis den typ av hot vi människor är genetiskt präglade att reagera på.

Annat är det med de diffusa hotbilder som talar om effekterna av den samhällskollaps vi redan befinner oss i, bland annat till följd av en global uppvärmning som tenderar att gå allt snabbare, en ökad exploatering av hittills orörda markområden och havsbottnar, en fortsatt utvinning av fossila energi, ett fortsatt undanträngande av andra arter och livsformer som människan inte direkt eller indirekt anser sig ha nytta av.

Det är heller inte sällan med en tydlig tvärsäkerhet som nya oprövade tekniska lösningar presenteras. På samman sätt som människan blivit alltings norm i den tid som kallas Antropocen⁴, och som miljöhistoriker Sverker Sörlin beskriver tillkomsten av i sin bok med samman namn, tycks det inte finnas några alternativ till business as usual och ökad teknikanvändning och därigenom också ett alltmer komplext och sårbart samhälle.

Men tvärsäkerheten har ofta visat sig vara en opålitlig följeslagare på människans väg genom utvecklingshistorien. I sin bok ”En lockton i ödemarken” talar religionshistorikern och professorn i religionsvetenskap David Thurfjell om just tvärsäkerhet.⁵ Han berättar om hur Hubbleteleskopet 1995 tog en bild av ett område på stjärnhimlen ”som när vi tittar på det med blotta ögat inte är större än ett sandkorn hållet på en armlängds avstånd”. Området på bilden uppvisade inget spektakulärt, snarare bara rymdens ödsliga tomhet.

När samma område senare fotograferades på nytt med hyperkänslig optik framträder detaljer som tidigare inte gick att se. I stället för mörker kan forskarna nu urskilja något som första tolkas som ljussvaga stjärnor. Detta väckte naturligtvis astronomernas intresse. Vid närmare granskning visade det sig att det inte alls var stjärnor man såg, utan galaxer. Till slut lyckades forskarna ”identifiera fler än tre tusen galaxer på den sandkornsstora ytan” skriver David Thurfjell.

Tekniska lösningar som presenteras – inte sällan med en tvärsäker politisk retorik – har genom åren ofta visat sig ha sådana brister att de löften som ställts ut aldrig gått att infria. Problemet i sammanhanget, för nu talar vi om ett problem, är att den tid business as usual vinner på detta förlorar andra mer beprövad metoder vilket gör att det som ursprungligen kanske skulle ha gått att lösa som ett problem istället blivit ett predikament som vi bara kan förhålla oss till.

När det gäller den óvissuferð vi alla befinner oss på behöver vi istället för att springa allt snabbare snarare stanna upp och fråga oss vart vi egentligen är på väg. Vem är egentligen vägvisaren vi följer? Vem är det vi anförtror vår bräckliga farkost till? Och framför allt; vem är det som styr och vilka kartor och sjökort ligger till grund för den färd vi är ute på? Talesättet att det inte hjälper att springa snabbare om man springer åt fel håll är därför högst giltigt än idag.

1. https://forestofthought.com/e25-on-language-landscapes-and-mending-the-world-sarah-thomas/

2. https://sarahthomas.net

3. https://sarahthomas.net/the-ravens-nest/

4. https://www.weylerforlag.se/bocker/antropocen-en-essa-om-manniskans-tidsalder/

5. https://www.norstedts.se/190150-david-thurfjell