Om att odla jorden, om brist på vatten och om saker vi måste lämna bakom oss.

Oavsett vad som händer framöver behöver vi mat. Fler behöver dessutom få möjligheten att lära sig att odla själva, gärna tillsammans med andra. Det behövs dessutom ett radikalt omtag när det gäller den mark som används för livsmedelsproduktion idag. Hela jordbrukssektorn måste reformeras i grunden. De gigantiska storjordbruken behöva avgiftas och brytas upp i mindre enheter så att fler kan få tillgång till odlingsbar mark.

Med tanke på hur framtiden ser ut förefaller det orimligt att tänka sig att de högteknologiska enheter som idag passerar som jordbruksföretag kommer att vara möjliga att driva framöver. Frågan är om det inte är en förolämpning att ens kalla det för jordbruk med tanke på hur stor andel insatsvaror som måste till för att industrijordarna överhuvudtaget ska ge någon avkastning.

För egen del har de konkreta och handfasta sysslor som är förknippade med småskalig odling visat sig vara ett välgörande komplement till de tankeprocesser jag just nu befinner mig i. Den klassiska cykeln med förberedelse, sådd/plantering, vattning och skörd skänker inte bara kroppen välbehövlig aktivitet, den ger också själen ro och tanken frihet.

Förutom att odla har jag under det senaste halvåret även ägnat mycket tid åt litteratur i olika former. Jag har läst böcker och texter som jag länge velat läsa, men som jag inte hunnit med tidigare. I kombination med praktiskt arbete har läsningen skapat en kreativ växelverkan och öppnat upp för nya reflektioner.

När vi byggt hügelbäddar för täckodling, tillverkat störar som bönorna ska klättra på, varsamt planterat ut förkultiverade plantor och sedan täckt bäddarna med ensilage för att mota oönskad växtlighet och minska avdunstningen, har jag bland annat tänkt på alla de människor som genom tiderna kämpat för att överleva på vad naturen ger; först som jägare och samlare och sedan som jordbrukare.

Jag har också tänkt på hur beroende vi är av jorden, ett beroende som många människor inte riktigt verkar inse. Här handlar det inte minst om att förstå vad det är som överhuvudtaget möjliggör den moderna livsstil som de flesta idag tar som något självklart.

I ”At Work in the Ruins” sätter

Dougald Hine

fingret på detta osynliga beroende genom att beskriva det på följande sätt:

We see strawberries on the shelves in December and the strangeness of this hardly registers. Our liberation from the constraints of the seasons is assumed to be progress but it might be wiser to call it an illusion. All that food in the supermarket is coming from places where the seasons still count. We still live off the soil and sun and rain. There is no question of going `back to the land´ because we nerver left; we just stretched the chains that link us to it so far that we lost sense of what lies at the other end.¹

En konsekvens av det som vi brukar benämna som utveckling är precis som Dougald skriver att vi fjärmat oss från livets faktiska grundförutsättningar, från naturen, markerna, från mikroorganismer och jord, från de livsbetingelser som förmår frambringa de råvaror som i grunden driver den modernitet som de flesta av oss lever i idag.

Att odla på egen hand krymper avståndet mellan jorden och den som odlar på ett markant sätt. Det ökar samtidigt förståelsen för det arbete och alla de moment som ligger bakom varje salladshuvud, varje potatis, varje morot och varje tomat. Den som odlar själv vet också vilket vågspel detta arbete i själva verket är, vet hur mycket som kan gå fel, och hur lätt det är att misslyckas utan att ens räkna in klimatet och vädret som faktorer.

Hur vi tar hand om de marker som lämpar sig för odling och bygger den jord som är förutsättningen för att vi överhuvudtaget ska kunna producera livsmedel är en av nycklarna till hur vi kommer att klara av att leva i en allt varmare värld. Vi har dessutom tagit det för givet att vi hela tiden kan ta ny mark i anspråk för att möta våra mer eller mindre konstlade behov.

Ja, vi behöver livnära oss även i framtiden, men vi måste också inse att stora områden behöver lämnas tillbaka för att bibehålla och inte minst återskapa den natur som vi skövlat och förstört. Den biologiska mångfalden är på allvar hotad och håller på att kollapsa.

Vi måste börja fråga oss vad det är vi kan lämna bakom oss för att överleva i en förändrad värld. Vad är vi beredda att offra för att överleva? När vi börjar tänka efter är det mycket som är umbärligt, mycket som vi utan vidare skulle kunna lämna utan att sakna nämnvärt.

---

Ett stort problem denna sommar är tillgången på vatten. Torkan har redan satt sina spår och kommer att påverka resten av odlingssäsongen. Det regn som fallit den senaste tiden är långt ifrån tillräckligt.

Inte nog med att vi i det närmaste tagit för givet att vi har och även framöver kommer att ha obegränsad tillgång till sötvatten, vi använder dessutom vattnet som om det vore en resurs utan några som helst begränsningar. Och inte bara det, vi drar oss inte heller för att förgifta och på andra sätt hota de värdefulla vattenresurser vi har tillgång till. Ett exempel är beslutet att låta försvaret använda Vättern som skjutfält, ett annat är att låta Cementa fortsätta brytningen av kalk i Slite på Gotland.

I augusti 2022 arrangerades en demonstration för grundvattnet på Gotland och jag var en av flera inbjudna talare. Demonstrationståget gick från centrala Slite ut till det som kallas Västra brottet där Cementa under lång tid brutit kalksten och dessutom bidragit till att skapa en utsiktsplats. Det blev på många sätt en fin manifestation där samtliga talare på olika vis lyfte fram hur viktigt det är att värna grundvattnet, inte bara på Gotland, utan över lag.

I mitt tal pratade jag bland annat om att allt liv på jorden är hotat:

”Vi befinner oss idag i ett mycket utsatt läge. Runt om i världen drabbas människor, djur och ekologiska system av alltmer extrema väderförhållanden. Vi ser hur översvämningar sveper fram och tar med sig allt i sin väg, hur torka och våldsamma bränder följer i spåren av stigande temperaturer, hur sjöar dunstar bort, hur vattennivåerna i Europas floder sjunker och hur grundvattenmagasinen minskar och försvinner. ”

Jag pekade även på de oåterkalleliga effekter som följer i spåren av det vi kallar framsteg och hur dessa hotar att med full kraft slå tillbaka, inte minst mot oss själva, inte minst mot människor som redan är utsatta och som knappast kan sägas ha tjänat på det som kallas utveckling:

”Mycket handlar idag om vatten, både i form av skyfall och extrema flöden. Men även om motsatsen, om vattenbrist och svårigheterna att få tag på sötvatten. Vi ser hur polarisarna smälter och hur Himalayas glaciärer drar sig tillbaka, något som på sikt hotar att leda till att hundratals miljoner människor blir utan dricksvatten; vi ser med andra ord hur världen runtomkring oss bli allt mer ogästvänlig.”

Vi har kommit till en punkt där vi på allvar måste ifrågasätta vad vi håller på med. Nej, det är inte sant, det stämmer inte… Vi har sedan länge passerat den punkt där vi inte bara borde ha ifrågasatt vad vi håller på med, utan även gjort radikala förändringar för att inte hamna där vi är idag.

--------

Jag minns inte om jag tänkte det då eller om det dök upp senare; Men vad säger det om den tid vi lever i när ett stort multinationellt företag utan minsta betänklighet visar upp den exceptionella miljöförstöring man åstadkommit och presenterar det som en utsiktsplats, en turistattraktion? Jag tänker naturligtvis på Västra brottet i Slite.

--------

Under det som är kvar av juli månad kommer jag – förutom att arbeta med odlingarna – främst ägna mig åt att försöka hitta ett mer harmoniskt tempo i vardagen, umgås med familjen, läsa, reflektera och skissa på några olika projektidéer inför hösten.

Nästa uppdatering av ”Brev från utmarkerna” kommer i början av augusti.

Jag vill passa på att tacka alla som regelbundet läser mina uppdateringar och samtidigt uppmuntra er att komma med tankar och funderingar på de texter som jag hittills lagt upp under våren.

På återseende i augusti!

Varma hälsningar!

Nicklas Adamsson

________

När jag skriver det här dimper Paul Kingsnorth senaste uppdatering av

The Abbey of Misrule

ner i min e-post. I inlägget som heter ”In to the desert, into the woods” berättar Paul bland annat om att han kommit till en punkt där han vill ändra fokus i sitt eget skrivande:

I have been writing about the darkness of the times - about collapse, about anti-culture, about the Machine - since at least 2009, when I started the Dark Mountain Project. I don’t regret any of it. It had to be done /…/ Still, it feels like I was on an underworld journey all that time. It feels like fifteen years of staring into the abyss. The danger of doing that, as Nietszche famously warned, is that the abyss will start to stare back into you.

Paul Kingsnorth skriver också att han framöver vill ägna mer tid åt att utforska den ortodoxa kristendom som han under senare år närmat sig mer och mer och slutligen konverterade till. Han menar också att det har blivit allt svårare att inte skriva ur sitt nyfunna kristna perspektiv.

Som kväkare känns detta naturligtvis spännande att följa den resa som Paul Kingsnorth kommer att ge sig ut på, inte minst eftersom jag själv blir alltmer övertygad om att livets existentiella och andliga dimensioner kommer att få större betydelse och bli viktiga för allt fler när det gäller att hantera en alltmer oviss framtid.

Allt gott!

/Nicklas

1. Dougald Hine: At Work in the Ruins. Finding Our Place in the Time of Science, Climate Change, Pandemics and All the Other Emergencies, Chelsea Green Publishing, 2023.