När problemet visar sig vara ett predikament
När problemet visar sig vara ett predikament
Jag vill rikta ett stort och varmt tack till alla er som hittills valt att prenumerera på
. Det betyder mycket att just du är här. Vi behöver skapa trygga rum bortom de traditionella medieplattformarna där vi kan utbyta mer djuplodande tankar och reflektioner. Min förhoppning är att den plattform jag försöker skapa här ska utveckla sig i den riktningen.Det som slår mig i dessa dagar är hur många som på nytt ger sig hän åt det liv som mer eller mindre var norm innan pandemin. Jag har också funderat mycket på vad som krävs för att insikten om den situation vi befinner oss i ska komma ikapp det stora flertalet av oss på allvar.
Mycket tyder på att människor gärna vill att allt ”ska bli bra” igen, att de många negativa effekter som följer i klimatförändringarnas spår till största del ska gå att lösa, som vore de bara ett av de många problem mänskligheten stött på under sin långa utvecklingshistoria.
I sin nyutkomna bok ”At work in the ruins – Finding our place in the time of science, climate change, pandemics & all the other emergencies”1 reflekterar Dougald Hine2 över begreppen problem och predikament med hänvisning till författaren och tänkaren John Michael Greer.3
I sin definition av dessa två begrepp menar Greer att ett problem har en lösning, medan ett predikament inte har det; vi kan lösa ett problem så att det i princip försvinner, ett predikament är däremot något vi måste lära oss leva med.
Klimatförändringarna och de effekter som de har på Jordens ekosystem och biosfär går fortfarande till viss del att motverka. Men vi kan inte få dem att försvinna och vi vet att de kommer att få stor inverkan på livet på Jorden under överskådlig tid; vi måste helt enkelt lära oss att leva i den värld vi bidragit till att skapa.
I grunden handlar det om ett paradigmskifte när det gäller synen på framtiden. Vi människor är så vana vid att kunna göra som vi vill med Jorden och dess förunderligt rika livsväv utan att behöva ta hänsyn till de fysiska och ekologiska begränsningar som faktiskt råder. När vi plötsligt inser att vi befinner oss i en situation där vi på allvar börjar tänjer gränserna för vår gemensamma existens uppstår en existentiell kris.
Krisen i sin helhet, med sina olika beståndsdelar och insikten om hur den kommer att påverka oss, blir ett predikament som vi måste ta på allvar och förhålla oss till. Den framtid vi trodde oss ha ser plötsligt mycket annorlunda ut, liksom den värld vi kommer att leva i.
Dougald Hine återvänder i sin bok till ett citat från ”The Dark Mountain manifesto”4 som han publicerade 2009 tillsammans med Paul Kingsnorth5. Det lyder: ” The end of the world as we know it is not the end of the world full stop”. Han utvecklar vad han menar genom att tillägga:
”Unless we can inhabit that distinction, we will end up defending the world as we have known it at all costs, no matter how monstrous those cost turn out to be”.6
Han skriver också att ”The end of the world as we know it is also the end of a way of knowing the world”.7 Han utvecklar sedan detta vidare:
”When a world ends, its systems and stories come apart, even the largest of them: the stories that promised to explain everything, the systems that organised all that could said to be real”.8
Vi befinner oss idag vid ett vägskäl, ett fönster i en tid där människan helt tagit Jorden i besittning. Världens beslutsfattare har ingått avtal med varandra om att minska mänsklighetens klimatpåverkan. Denna minskning ska genomföras genom expansiva satsningar på teknik och komplexitet. Hittills har detta inte gett några varaktiga resultat, eftersom dessa satsningar bygger på de invanda föreställningar vi har om hur världen är beskaffad och hur den ska fungera.
”One name for the world as we have known it is modernity” skriver Hine och fortsätter ”one name for its way of knowing the world is science”.9 Han menar att vi måste lära oss navigera på ett nytt sätt i slutet av den värld som vi känner som modern, men också på allvar reflektera över vilken roll den vetenskapliga kunskapen om denna värld får i en tid av betydande förändring.
Fler och fler börjar inse att framtiden inte längre är vad den än gång varit. Kanske är det så att den aldrig varit som vi förväntat oss att den ska bli. Kanske är det mänsklighetens vilja att se sig som en suverän varelse med fullkomlig makt att påverka Jorden och allt liv på Jorden som får sig en rejäl törn när vi inser att vi också styrs av naturens lagar.
Att detta, trots all vår kunskap om hur världen ser ut och fungerar, inte är något vi kan påverka, att vi också i grunden är ett djur bland andra djur, att också vi i högsta grad påverkas av den värld som vi skapat och som vi kallat modern.
Dougald Hine, At work in the ruins – Finding our place in the time of science, climate change, pandemics & all the other emergencies: (Chelsea Green Publishing, 2023, White River Junction, Vermont, London, UK) 5
Ibid. 30
https://dark-mountain.net/about/manifesto/ (2023-02-25)
Hine. 5
idem.
idem.
idem.
Vår livsstil i "västvärlden" är ohållbar. Vi nyttjar ändliga resurser i en hissnande hastighet, utrotar arter och ödelägger ekosystem.
Det är den värld vi lever i och den komforten vi så länge tagit för given. Den föreställningsvärlden har nått sin ände, men det innebär inte världens slut. Vi behöver inte gå in i ragnarök.
Kan vi inte greppa den skillnaden, då är risken att vi försvarar rådande ordning oavsett hur vedervärdiga kostnaderna är.
Det blossar upp falska lösningar snabbare än svampar ur jorden nu. Än det ena och än det andra tekniska miraklet lovar att vi kan fortsätta som vi gjort.
En del innebär att vi rövar råvaror från andra kontinenter, en del innebär att vi rövar från ofödda människor på framtidens kontinent.
De flesta innebär att vi utdelar allt djupare sår i livets väv som när oss alla.
Hej Nicklas,
Ja detta är en slutsats allt fler och fler nu kommer fram till och i det sammanhanget så skulle det vara intressant att höra hur du ser på det om hur lång tid vi kan tänkas ha kvar som mänsklighet på denna planet, och vilka som blir anledningarna till att vi dör?
Mvh Ulf Stigson