Dags att bejaka livets egen rytm genom att förenkla, sakta in och välja bort.

Framtiden handlar alltmer om hur vi ska hålla oss kvar i livets korridor.

Black Friday, Stockholm 2019. Foto: Nicklas Adamsson.

“Det var främmande för den kvinnliga uppfattningen att jorden, plantan och djuren kan behandlas som maskiner som presterar ökad produktion ju mer man matar dem. Försiktighet, hushållning och vård är det rätta sättet att handskas med naturen.”

Elin Wägner, Väckarklocka, 1941

"En dag får människorna åter höra världen andas igen. Det blir när världen återtagit den rytm och det arbetssätt som hör levande väsen till. Mänskligheten har genomlevat en lång period med härskartanken som målsättning. Den skulle nödvändigt skriva sina egna lagar på jorden även om det betydde trotsinställning mot naturen, mot naturens barn och naturens lag inom oss själva."

Elin Wägner, Väckarklocka, 1941

---

Att vi befinner oss i ett mycket allvarligt läge som resultat av människans omfattande påverkan på naturen blir allt tydligare. Att världens länder i nuläget dessutom uppvisar ett ointresse att samarbeta för att motverka den situation vi försatt oss i är också uppenbart.

Jag har i tidigare texter berört miljörörelsens starka framväxt under 1960- och 70-talet och hur det sedan hände något under 1980-talet som fick nödvändiga satsningar att i stort tappa fart. Förenklat uttryckt gick vi från ett starkt gräsrotsengagemang till att överlåta ansvaret för att lösa miljöproblemen på marknaden.

Att det visat sig mycket svårt att förena den livsstil vi vant oss vid med ekologisk hållbarhet har också blivit allt tydligare med åren. Allt fler inser att marknaden inte är någon räddning, utan att den snarare kommer att försöka kramar mer pengar ur oss genom att sälja in såväl produkter som livsstilsförändringar som snarare medverkar till att belasta naturen ytterligare under förespeglingen att dessa ska bidra till att rädda världen.

I essän Är hållbar utveckling en ouppnåelig myt (tidigare publicerad i Ordfront Magasin och här i Brev från utmarkerna, länk nedan) skriver jag om hur förhoppningarna om en genomgripande transformation till ett ekologiskt hållbart samhälle alltmer har grusats, mycket på grund av att tillväxtekonomin genom åren ständigt tillåtits trumfa sociala och ekologiska värden.

Att traditionell tillväxtpolitik har mycket svårt att samsas med reell social och ekologisk hållbarhet har länge varit känt i den traditionella miljörörelsen. Lika länge har detta påstående tillbakavisats av förespråkare som hävdat att ökad ekonomisk tillväxt är nödvändig för att vi ska ha råd att motverka och lösa de problem vi står inför.

Under senare år har dessutom allt fler inom miljörörelsen börjat inse att inte heller det som kallas grön tillväxt är förenlig med långsiktig hållbarhet eftersom den frikoppling som förespråkarna försöker framhålla – det vill säga att det skulle gå att öka (den gröna) tillväxten och samtidigt minska utnyttjandet av naturresurser – inte går att bevisa på aggregerad nivå. Flera och fler inser snarare att det krävs en helt annan inriktning för att vi i någon mån ska kunna motverka de hot vi ser framför oss.

Frågan är hur vi på allvar kommer vidare. Ekonomi är en sak, men det behövs mer, det handlar inte minst om att våga tänka på ett annan sätt; Istället för att öka våra beroenden borde vi istället minska dem. Istället för att låtsas att vi kan göra allt vi önskar måste vi begränsa oss. Istället för att utnyttja mer energi måste energiutnyttjandet reduceras kraftigt, inte minst genom effektivisering och så vidare.

Ett tankefel i det som kommit att kallas grön tillväxt och som i sin tur ska leda till grön omställning är att vi bara betraktar ”de miljövänliga” slutprodukterna i en resurskedja som fortfarande till stor del utnyttjar fossil energi; vi ser bara elbilen som säger att den är 100 procent fossilfri, men vi ser inte alla processer som krävs för att överhuvudtaget göra bilen möjlig som produkt och inte minst göra den möjlig att framföra.

För även om vi lyckas städa på ytan och ge intryck av att världen blir alltmer hållbar är vi fortfarande till mycket stor del beroende av fossil energi. En artikel i The Guardian den 20 juni 2024 förtydligar detta.

“Overall, fossil fuels made up 81.5% of the world’s primary energy last year, down only marginally from 82% the year before, according to the report, even as wind and solar farms generated record amounts of clean electricity.”¹

Det fossila beroendet ligger alltså i princip still på en nivå där det leget under lång tid trots att mer energi genereras på alternativ väg. Ekvationen blir på så sätt än mer utmanande för att inte säga omöjlig att lösa, inte minst på grund av att energibehovet ökar, och inte minst om siffrorna i detta fall mäter andelen av detta ökade energibehov.

Även om vi på allvar skulle lyckas få ner koldioxidutsläpp från fossil energi skulle det ta mycket lång tid innan halterna i atmosfären börja sjunka. I klimatpolitiska rådets senaste rapport som släpptes den 20 mars (samman rapport som klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari vägrade ta emot offentligt) skriver man om just detta:

”Den globala uppvärmningen kommer att fortsätta så länge koncentrationen av växthusgaser ökar i atmosfären. Även om de globala utsläppen av koldioxid planar ut, kommer jorden fortsatt att ha ökande temperatur, på grund av koldioxidens långa uppehållstid i atmosfären.”²

Den långa uppehållstiden i atmosfären beror på att ny koldioxid tillförs:

”Koldioxidens uppehållstid i atmosfären är knappt 4 år men eftersom det sker ett stort och snabbt utbyte både med den terrestra biosfären och ytnära skikt i haven blir den effektiva omsättningstiden, vilken bättre beskriver hur länge koldioxiden påverkar klimatet, flera hundra år eller mer.”³

Frågan är vad vi är beredda att göra för att på allvar bryta denna process. Vi kan inte ”rädda klimatet” som många ger uttryck för, men vi kan minska ökningstakten av koldioxid i atmosfären. Och på så sätt minska den globala uppvärmningstakten. Och här är forskarna tydliga; varje tiondels grad i ökad global uppvärmning som vi kan undvika medverkar till att förbättra de framtida chanserna för livet på Jorden oavsett om vi talar om mänskligt eller icke-mänskligt liv.

En annan fråga som är kopplad till detta och som är ytterligare en av många aspekter i den hotbild vi ser framför oss handlar om den massutrotning av arter som pågår. och som kommit att kallas det sjätte massutdöendet. Det femte massutdöendet var när dinosaurierna dog ut för 65 miljoner år sedan.

Även om vi både på FN- och EU-nivå lyckats komma överens om att skydda allt större land- och havsområden för att stärka den biologiska mångfalden behöver dessa beslut också bli verkstad. I en värld där naturresurser är hårdvaluta hårdnar striden alltmer mellan ekologiska och sociala intressen å ena sida och ekonomiska intressen å den andra.

Om vi jämför med internationella överenskommelser att minska klimatutsläppen har det visat sig att många länder som tidigare lovat minska sin klimatpåverkan tvekar eller vägrar genomföra de åtgärder som krävs. Mycket talar för att detta även kommer att ske när det gäller att skydda allt större land- och havsområden för att stärka den biologiska mångfalden.

Många människor världen över vill se ökade satsningar för att motverka såväl den globala uppvärmningen som den allt snabbare artutrotningen. Dessvärre ser vi också att demokratin världen över hotas alltmer av auktoritära krafter. Därför är det viktigt att stärka demokratin på olika sätt både nationellt och globalt för att på detta sätt indirekt stärka arbetet för minskade utsläpp och ökade satsningar på biologisk mångfald och skydd av tillräckligt stora land- och havsområden för att motverka hastigheten i den artdöd vi ser idag.

Men även om det ser mycket mörkt ut just nu, inte minst i skenet av de politiska händelser som pågår i världen, får vi inte glömma att det aldrig är bortkastad tid att skydda och värna ickemänskligt liv eller att bry sig om sina medmänniskor. Det är snarare så att vi behöver göra detta i mycket större utsträckning än vi gör idag.

Men för att komma vidare på ett sätt som fler och fler med tiden kan finna meningsfullt behöver vi hitta nya vägar in i framtiden, vägar som leder bort från masskonsumtion och slöseri, bort från krig och fortsatt miljöförstöring, bort från tillväxtekonomi och spekulation; vägar som istället för att ställa människor mot varandra och mot resten av naturen knyter allt levande samman och skapar en gemensam demokratisk värdegrund för framtida överlevnad, som gynnar såväl mänskligt som icke-mänskligt liv, en väg som tar hänsyn till naturens egna lagar och inte minst livets egen rytm.

I kommande texter ska jag försöka utveckla mina tankegångar. Om du vill dela de funderingar som dyker upp när du läser texten ovan är du varmt välkommen att göra detta. Kom ihåg all hålla en god ton i samtalet.

Du får också väldigt gärna dela denna och andra texter i Brev från Utmarkerna med dina vänner. Du är också välkommen att följa Brev från utmarkerna genom att prenumerera, det är helt gratis.

Varma hälsningar

Nicklas

---

---

1. https://www.theguardian.com/environment/article/2024/jun/20/fossil-fuel-use-reaches-global-record-despite-clean-energy-growth?

2. Klimatpolitiska rådets rapport 2025, sid 30, https://www.klimatpolitiskaradet.se

3. Ibid.