Är hållbar utveckling en ouppnåelig myt?

Foto: Nicklas Adamsson

Språket ger rika möjligheter att uttrycka känslor och viljeyttringar som bidrar till att vi kan göra oss förstådda. Samtidigt tenderar det också, beroende på sammanhang och användning, att skapa förväntningar som förändrar eller förvanskar ordets eller uttryckets ursprungliga betydelse.

Beroende på i vilket sammanhang ett ord eller uttryck brukas, vilka värden eller förväntningar det laddas med, och vilka associationer detta ger, förskjuts också i vissa fall dess betydelse. Hur ordet eller uttrycket kommer att uppfattas beror både på tidsanda och kontextualitet, och inte minst på bakomliggande faktorer präglade av bland annat politisk ideologi.

Uttrycket hållbar utveckling är ett bra exempel på detta, inte minst eftersom det är ett begrepp som rymmer vad som ofta tolkas som en inneboende konflikt, mellan å ena sidan något hållbart och bestående och något som kan tolkas som en framåtsyftande utvecklingsriktning. Den klassiska definitionen av begreppet är att ”hållbar utveckling är en utveckling som tillfredsställer dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillfredsställa sina behov.”

Det var den amerikanske författaren och miljövetaren Lester R. Brown som introducerade uttrycket i början av 1980-talet. Men det var i samband med att den så kallade Brundtland-rapporten presenterades 1987 som det började användas på allvar. Rapporten, ”Vår gemensamma framtid”, var resultatet av den oberoende kommission för miljö och utveckling som FN:s generalförsamling tillsatt några år tidigare under ledning av Gro Harlem Brundtland.¹

I sin artikel ”Löftet om hållbar utveckling - Politiskt språkbruk och tidsligheter i svensk klimatdebatt” undersöker begreppshistoriker Anna Friberg hur innebörden i uttrycket har förändrats genom åren, och kanske främst hur det med hjälp av politisk retorik laddats med ideologisk betydelse beroende på vem som är avsändare och i vilket sammanhang det använts.²

”Medan internationell forskning har undersökt begreppet hållbar utveckling från en rad perspektiv saknas övergripande begreppshistoriska studier för svenskt vidkommande”, skriver Anna Friberg: ”Mycket av den internationella forskningen har ägnats åt att diskutera begreppets vaghet vilken ofta har setts som en av orsakerna till uteblivet politiskt handlande”.

Friberg menar att ”språket möjliggjort icke-hållbara aktiviteter eller hur fokus förflyttats, vilket genererat snabba tekniska lösningar som fungerat som plåster snarare än faktiska lösningar på det underliggande problemet, ofta förstått som kapitalismen.” Hon lyfter också fram den kanske mest utpräglade kritik som begreppet mött:

”Genom att föra fram hållbar utveckling som centralt begrepp försökte Brundtlandkommissionen ta ett helhetsgrepp på världens resurs- och miljöproblem. Samtidigt som rapporten utgjorde en viktig lägesbeskrivning kom den att kritiseras, bland annat då hållbar utveckling uppfattades betona ekonomisk utveckling över ekologisk uthållighet.”

Anna Friberg beskriver också hur begreppets innebörd förändrats beroende på vem som haft det politiska tolkningsföreträdet under de decennier som följt från 1980-talet och framåt. Det som är särskilt intressant att lägga märke till är hur tydligt det avspeglar sig i den språkliga kontexten vem det är som för tillfället haft makten över miljöpolitiken. Så långt artikeln.

Det som är problematiskt är inte i första hand att det varit svårt, för att säga näst intill omöjligt att nå konsensus när det gäller begreppets betydelse. Det problematiska är att uttrycket hållbar utveckling ända sedan det etablerades på allvar i slutet av 1980-talet ofta använts på ett sätt som ger sken av att vi är överens om vad det betyder.

Begreppet som ursprungligen syftade på ekologisk hållbarhet har också kompletterat med såväl sociala som ekonomiska hänsynstaganden. Från att ursprungligen ha talat om att samhället måste vara ekologiskt hållbart, pratar vi också om att det måste vara hållbart socialt och ekonomiskt. Dessa olika hållbarhetskriterier har under åren värderats, och värderas fortfarande olika i förhållande till varann beroende på politisk ideologi.

Detta riskerar naturligtvis att ytterligare försvåra kommunikationen kring de åtgärder som behöver vidtas för att lindra effekterna av den klimat- och miljömässiga kollaps vi befinner oss i. Å andra sidan kanske vi helt borde sluta prata om hållbar utveckling. Inte minst eftersom vi sedan 1990-talet släppt ut lika mycket växthusgaser i atmosfären som vi tidigare släppt ut från industrialismens barndom och fram till dess.

Idag talar dessutom väldigt lite för att det skulle vara möjligt att skapa ett samhälle ”som tillfredsställer dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillfredsställa sina behov.”

När definitionen av hållbar utveckling lanserades i rapporten “Vår gemensamma framtid” 1987 var det sannolikt möjligt att vända den negativa trend som då uppmärksammats. Vad som dock är viktigt att komma ihåg är att utsläppen av växthusgaser inte ansågs vara det stora miljöproblemet på 80-talet.

Frågan är om vi befunnit oss i en annan situation idag om vi vinnlagt oss om att definiera innebörden av begreppet hållbar utveckling på ett sätt som inte varit lika lätt att tolka efter eget huvud. Å andra sidan var det, som nyss nämndes, inte förrän långt senare som klimat- och miljöproblemen blev så akuta som de är idag.  

Det som är intressant i Anna Fribergs artikel, om vi återgår till den, är inte bara hur politiken ideologiskt försökt förhålla sig till och inte minst påverka betydelsen av begreppet hållbar utveckling under decennierna sedan det introducerades. En annan aspekt är också hur det värderats utifrån olika tidsperspektiv och föreställningar om historia, samtid och framtid.

Under 90-talet ansågs tillräckliga förändringar kunna uppnås med mindre justeringar inom den befintliga samhällsstrukturen. Men i början av 2000-talet hade denna syn förändrats. ”Den framtidsoptimism som tidigare präglat den svenska riksdagsdebatten skiftade karaktär några år in på 2000-talet”, skriver Anna Friberg, ”i allt högre grad framstod framtiden som ett problem då den inte tydligt kunde förutses”.

Eftersom artikeln undersöker tiden från 80-talet fram till det inledande decenniet av 2000-talet säger den inget om tiden därefter och fram till idag. Vad vi dock kan konstatera är att begreppet hållbar utveckling fortfarande används för att beskriva visionen om framtidens samhälle. Frågan om begreppets relevans är dock befogad att ställa på nytt.

Att det fortfarande används kan kanske ses som ett sätt att något desperat upprätthålla bilden av att det nuvarande samhällssystemet fortfarande är möjligt att rädda, även om mycket talar där emot. Det kan också handla om att det trots sina uppenbara brister är ett tillräckligt vitt begrepp för att fortfarande i någon mån kunna omfattas ideologiskt av det stora flertalet i den komplexa politiska situation som världen befinner sig i idag.

Frågan som är befogad att ställa med tanke på de mycket dystra prognoser som bland annat den senaste rapporten från IPCC förmedlar, är hur länge vi kan tala om en framtid där kommande generationer kan räkna med att få några behov tillgodosedda överhuvudtaget.

1. https://www.globalamalen.se/fragor-och-svar/vad-betyder-hallbar-utveckling/

2. Anna Friberg: Löftet om hållbar utveckling: Politiskt språkbruk och tidsligheter i svensk klimatdebatt, i Lychnos: Lärdomshistoriska samfundets årsbok 2023.

https://www.researchgate.net/publication/368615459_Loftet_om_hallbar_utveckling_Politiskt_sprakbruk_och_tidsligheter_i_svensk_klimatdebatt