Vi måste våga prata om att allting har ett slut!

- Hur kan vi ge existentiella frågor som berör livet och döden ett större utrymme.

Jun 19, 2023

Under alla de klimatdemonstrationer jag deltagit i under senare år har kanske detta budskap talat tydligast till mig. Oavsett hur framtiden ser ut är en av de viktigaste uppgifterna vi har framför oss att på olika sätt hjälpa varandra att skapa värdighet i det liv vi kommer att leva. Mynttorget 20 september 2019. Foto: Nicklas Adamsson.

Min kultur har lärt mig att människan alltid har förstört den miljö hon lever i. Att det alltid har varit såhär, eller - förmodligen - värre. Att vårt nuvarande tillstånd i och för sig kan vara ett modernt fenomen, men att det i så fall är värt det. Den har lärt mig att problem, i den mån de härrör från modernitet, industrialism eller civilisation, är barnsjukdomar som går att bota bara vi mer fullständigt överlämnar oss till dessa krafter.
Helena Granström i Det som en gång var.1

När jag för några år sedan läste Learning to Die in the Anthropocene av

Roy Scranton

var det med blandade känslor. Hur konstigt det än kan låta kändes det mer befriande än skrämmande; här var det någon som vågade tala klarspråk om den situation vi befann oss i, som vågar formulera vårt gemensamma predikament.

Scranton satte ord på vårt öde och uttryckte i klartext många människors värsta farhågor, det vill säga att vi inte bara håller på att utplåna oss själva, utan allt liv på Moder Jord. Samtidigt öppnade han upp för en utväg. Han skriver:

Humanity’s survival through the collapse of carbon-fueled capitalism and into the new world of the Anthropocene will hinge on our ability to let our old way of life die…2

Men för att komma vidare i den process som detta innebär menar han att vi måste inse vad som är värt att kämpa för och bevara och vad vi måste släppa taget om:

We can continue acting as if tomorrow will be just like yesterday, growing less and less prepared for each new disaster as it comes, and more and more desperately invested in a life we can’t sustain. Or we can learn to see each day as the death of what came before, freeing ourselves to deal with whatever problems the present offers without attachment or fear. If we want to learn to live in the Anthropocene, we must first learn how to die. 3

Även om utgångspunkterna skiljer sig åt är

Dougald Hine

inne på ett liknande resonemang när han i sin bok At work in the ruins återknyter till det han och

Paul Kingsnorth

skrev i det manifest som lanserades 2009 och som var upptakten till The dark mountain project.4

Han uttrycker det så här:

Here are two claims I have found that I can steer by. The first comes from the closing lines of a manifesto that a friend and I wrote, nearly fifteen years ago now: The end of the world as we know it is not the and of the world, full stop /…/ The second claim came out of the conversation started by the manifesto: The end of the world as we know it is also the end of a way of knowing the world.5

För att bryta de negativa mönster vi befinner oss i och som vår västerländska kultur lärt oss att eftersträva borde vi ställa oss frågan vad som på allvar är värt att bevara i en värld som oundvikligen håller på att falla sönder. Och inte minst, som Dougald Hine pekar på ovan, öppna upp för att det kan komma att krävas helt annan kunskap för att förstå den nya värld som vi just nu, mer eller mindre motvilligt, håller på att skapa tillsammans.

Det viktigaste av allt är hur vi med värdighet tar oss an framtiden och omfamnar den ovisshet som den onekligen kommer att föra med sig, en ovisshet av ett slag som vi hittills inte varit vana att förhålla oss till. Att på allvar våga lyfta dessa frågor är kanske något av det mest radikala vi kan göra idag.

För egen del är jag ännu inte klar över svaren på frågan vad som är viktigast att bevara. Några saker framstår dock som tämligen självklara. Det handlar dels om att tillgodose de mest grundläggande aspekterna för att upprätthålla ett värdigt liv.

Oavsett hur det ser ut måste vi alla äta och bo. För att upprätthålla demokratiska beslutsprocesser som är så rättvisa som möjligt, liksom system och ordningar för att lösa konflikter behövs olika former av samhällskontrakt. En viktig aspekt i detta avseende är att inte på nytt särskilja människan från naturen. Är det någonting vi lärt oss av vår egen arts framfart är det att människan på olika sätt inte bara måste skrivas in, utan även på allvar inordna sig i naturen och inte minst själv förstå att också hon är natur.

Men det handlar även om vad vi vill bevara i övrigt. Scranton lyfter fram hur viktig den kunskap som vi samlat på oss under årtusendena är att föra vidare in i framtiden. Han skriver:

…we must build arks: not just biological arks, to carry forward endangered genetic data, but also cultural arks, to carry forward endangered wisdom.6

Han menar att:

…the concrete record of human thoughts in all languages that comprises the entirety of our existence as historical beings, is not only the seed stock of our future intellectual growth, but its soil, its source, its womb.7

Men när det handlar om kunskap måste vi dock ställa oss frågan om inte mycket av den kunskap vi samlat på oss också utgör orsaken till att vi hamnat i den belägenhet vi just nu befinner oss i, och om inte västvärlden genom sin kolonialism förstört mycket av den kunskap vi skulle ha haft stor nytta av i framtiden. Jag tänker naturligtvis på den visdom, inte minst om människans förhållandet till naturen, som urfolk traderat från generation till generation, och som nu för alltid är borta.

Eftersom vi är den enda art som kan reflektera över vårt eget beteende och dra slutsatser av detta vilar ett tungt moraliskt ansvar på oss att forma en etisk hållning som så långt det är möjligt tar hänsyn till helheten. Det handlar om en hållning som ser livet ur ett holistiskt perspektiv, som trots uppfattningen om vår egen särställning gör att vi ödmjukt inser de begränsningar vi själva måste acceptera för att andra arter och livet som helhet på Moder Jord ska ha en chans.

Att på olika sätt ta aktiv del av den transformation som pågår är både att skapa ett meningsfullt sammanhang för sig själv, men också ett sätt att bidra till den förändring man vill se på sikt. När Arne Næss 1973 publicerade Ekologi, samhälle och livsstil var den allmänna uppfattningen att människans påverkan på miljön (som det då främst uttrycktes) var något som gick att motverka och reparera.

Även om vi befinner oss i en helt annan situation idag är många av de grundtankar som Næss formulerade för 50 år sedan minst lika aktuella. Næss menar bland annat att en

(F)örändring av livsstil och mentalitet hänger självklart tydligt samman, om man som här med ´mentalitet´ avser en samling av djupgående hållningar med gemensam prägel. Man kan inte vänta med att försöka förändra sitt levnadssätt till dess vi har en politik, vilken gör sådana förändringar mer eller mindre oundvikliga eller påtvingade utifrån. 8

Arne Næss menar att “(K)rav på ´förändring av systemet först´ är en missuppfattning och kan leda till passivitet.”9 Om vi tittar på de sociala rörelser som är verksamma idag och som går att föra in i de ramar som jag diskuterar ovan är den globala omställningsrörelsen ett exempel där man både vill gå före och medverka till en förändring av livsstil och mentalitet för att kunna gå in i en framtid vi idag vet väldigt lite om. Men man lyfter också fram olika aspekter som vill främja och stärka människans värdighet.

Om den globala omställningsrörelsen kan sägas stå för byggandet av lokala, sociala gemenskaper och strukturer där människor tillsammans kan lär sig både praktiska färdigheter och pröva olika typer av social interaktion kommer det även att behövas rörelser som möter människors andliga och existentiella behov.10

I tider av kris har religionen alltid haft en viktig roll för många människor. Mycket talar för att de pågående negativa förändringar vi ser runt omkring oss idag - och som fortsätter att orsaka allt värre skador på vår livsmiljö - kommer att leda till att människor i allt större utsträckning kommer att söka sig till olika andliga traditioner för att hantera såväl sin ångest som sin skräck inför döden.

Många ser idag det som populärt kallas “den gröna omställningen” som lösningen på den situation vi befinner oss i. Vad man då bortser från är vilka enorma uttag av naturresurser som krävs för att ens komma i närheten av det som målas upp som en lösningen.

Och vad händer när fler och fler upptäcker att de lösningar som föreslås har ett så högt pris att vi inte kan eller ens vill betala vad det kostar? Vad händer när fler och fler förstår att problemet i själva verket inte är ett problem som går att lösa, utan ett predikament som vi måste lära oss att leva med? Hur mycket större skada måste vi tillfoga Moder Jord innan mänskligheten som kollektiv inser detta? Och framför allt, var lämnar det oss?

Om den internationella omställningsrörelsen i mångt och mycket kan tjäna som förebild när det gäller att bygga robusta och resilienta lokala sammanhang där människor kan lära sig praktiska färdigheter som krävs för att ta sig an framtiden kan andliga rörelser, kyrkor och samfund bistå med att vara samlingspunkter där existentiella frågor som rör bland annat liv och död kan diskuteras ur ett modigt och radikalt, nyfiket och problematiserande perspektiv.

Det är viktigt att verka i de sammanhang man befinner sig. Eftersom jag sitter med i Arbetsgruppen för klimat och hållbar utveckling i Sveriges Kristna Råd, SKR, blev jag i samband med rådets 30-årsfirande i slutet av 2022 tillfrågad om jag tillsammans med ytterligare några representanter för arbetsgruppen ville säga något om SKR:s klimatskrift Värna den Jord som Gud älskar som nyligen reviderats och getts ut på nytt.11

Som kväkare kändes det naturligt att lyfta fram författaren och kväkaren Elin Wägner och hennes tidiga engagemang när det gällde frågor som handlade om fred, klimat och miljö. Eftersom den klimatkris som människan skapat i högsta grad är existentiell valde jag också att nämna en av de viktigaste passagerna i klimatskriften där man lyfter fram att trossamfunden tillsammans har en uppgift att förbereda ”människor mentalt och andligt för den stora omställning som kommer att ske”.12

Det krävs dock ett gemensamt arbete för att ta oss dit. Det handlar inte minst om att våga diskutera den allvarliga situation vi idag befinner oss i utan skygglappar, inte minst inom respektive samfund. Vi behöver bland annat skapa trygga rum där människor ges möjlighet att lyfta de känslor som tidens stora och svåra frågor väcker.

Här har kyrkor, samfund och andliga rörelser mycket att bidra med. Vad som dock är viktigt är att detta arbeta verkligen sker på ett modigt och radikalt, nyfiket och problematiserande vis som innefattar ett lärande för alla som deltar, inte minst de kyrkor, samfund och andliga rörelser som håller i dessa samtal och processer.

Insikten om att vi behöver hitta nya sätt att förhålla oss till framtiden kan på flera sätt också bidra till att skapa nya vägar för samarbete. För oavsett hur framtiden ser ut måste vi ta oss an den tillsammans.

En fråga som vi inte får rygga tillbaka inför är hur vi förhåller oss till att allting faktiskt har ett slut och hur vi i skuggan av den vetskapen på bästa sätt kan öppna upp för djupa existentiella samtal som rör både livet och döden.

Vad väcker texten ovan för tankar i dig? Skriv gärna en kommentar och berätta. Du är också välkommen att dela texten vidare i dina kanaler om du gillar innehållet.

Om saker och ting går som jag tänkt kommer jag efter sommaren att öppna upp för samtal med utgångspunkt i dessa frågor. Låter det intressant? Vill du boka in mig som paneldeltagare eller talare? Skicka gärna ett mail till mig och berätta mer.

Varma hälsningar

Nicklas

____________

Thank you for reading Brev från utmarkerna. This post is public so feel free to share it.

Brev från utmarkerna

Vi måste våga prata om att allting har ett slut!

- Hur kan vi ge existentiella frågor som berör livet och döden ett större utrymme.

Discussion about this post