Omställning borde handla om att möta livets grundläggande behov!
Människan har under hela sin utvecklingshistoria förändrat de miljöer hon lever i. Inledningsvis var troligen den påverkan hon hade på sin omgivning av mindre omfattning, för att med tiden bli allt mer påtaglig. En stor förändring skedde när våra förfäder och förmödrar för cirka tiotusen år sedan successivt gick från att vara jägare och samlare till att bli bofasta jordbrukare.
I takt med att vi blev allt fler bidrog detta till ytterligare förändringar, som ökat jakttryck och utrotning av arter och inte minst avskogning av allt större områden. Det senare som ett resultat av att mer mark ständigt måste röjas för att göra det möjligt för fler att odla.
De största förändringarna har dock skett under senare århundraden i takt med att industrialiseringen tog fart och människor i allt större utsträckning lämnade landsbygden och flyttade in till städerna. Från mitten av 1700-talet och fram till idag har förändringarna varit i det närmast explosionsartade.
Under 1900-talet ökade takten ytterligare och nådde under perioden från krigsslutet 1945 och fram till början av 1970-talet en av sina absoluta höjdpunkter. Det var då “den stora accelerationen” ägde rum, något som fick samhällsmaskineriet att gå på högvarv.1
Men 1900-talet är också det århundrade när vi kom att se allt tydligare tecken på den påverkan på naturen som människans framfart medfört. Användningen av kol, som var en av förutsättningarna för att den industriella revolutionen skulle ta fart under 1700-talet, ökade stadigt och under 1800-talet började oljan på allvar användas både som energikälla och råvara.
Redan 1896 publicerade den svenske fysikern och sedermera nobelpristagaren i kemi Svante Arrhenius en rapport där han visade på “hur mycket jordens medeltemperatur skulle öka om mängden koldioxid i atmosfären fördubblades”.2
Dessa kunskaper har bidragit till att vi idag kan göra beräkningar av den påverkan som den globala uppvärmningen har på Jordens ekosystem. Men det som kommit att kallas växthuseffekt eller global uppvärmning är bara en i raden av negativa effekter av människans ökade aktivitet.
Andra exempel är utsläpp av gifter och föroreningar, artutrotning, utfiskning, skogsskövling och inte minst ett ohejdat uttaget av ändliga naturtillgångar ur jordskorpan. Detta har sammantaget har lett fram till att vi idag befinner oss i en pågående kollaps vars följder är svåra att överblicka.
De fossila bränslenas negativa effekter på atmosfär och ekosystem är idag vetenskapligt belagda. Vi ser också hur de förändringar som forskarna under lång tid varnat för tycks gå snabbare än vad man tidigare räknat med. Detta märks inte minst när det gäller den påverkan klimatförändringarna har på förekomsten av olika typer av extremväder.
Behovet av en radikal omställning har blivit allt tydligare, inte minst under senare år. Samtidigt ökar insikten om att den elektrifiering av samhället som påbörjats för att ersätta den fossila energin med el är långt ifrån oproblematisk, inte minst eftersom vi trots ökade satsningar på alternativa energiformer fortfarande är lika beroende av fossil energi idag som för tjugo år sedan, detta främst på grund av att efterfrågan på bl a el hela tiden ökar.
Behovet av radikala förändringar för att försöka motverka och kanske framförallt bromsa och sakta ner effekterna av den kollaps vi befinner oss i blir allt större. Men de satsningar som föreslås riskerar istället att utarma Jorden ytterligare eftersom de kräver extrema uttag av naturresurser, vilket inte minst kommer att hota redan utsatta ekosystem och ytterligare utarma den biologiska mångfalden vilket leder till att fler arter utrotas. Ökad gruvbrytning hotar dessutom många urfolk, inte minst eftersom deras kultur ofta är intimt förknippad med naturen. Ett exempel på ett urfolk som är hotat är samerna i Sverige.
Men finns det andra vägar att gå? Hur ska vi tänka om vi vill påbörja en radikal omställning som inte samtidigt medför att vi hamnar ur askan i elden genom att ytterligare föröda Jordens komplexa livsväv? I mitt förra inlägg lyfte jag fram ett antal alternativ som sammantaget skulle kunna medverka till att sakta in och bromsa en förändringstakt som alltmer gjort civilisationen till ett självspelande piano. Det jag lyfte fram var följande:
Istället för ekonomiska tillväxt borde vi tillämpa nedväxt, istället för ökad konsumtion borde vi prata om vad som krävs för att tillgodose våra reella behov, istället för att förorda att alla ska lönearbete för sin försörjning borde vi införa grundtrygghet, istället för att öka samhällets komplexitet ytterligare borde vi förenklar processer och göra dem begripliga för fler, istället för att öka takten i samhället borde vi sträva efter att sakta ner den, istället för att fördubbla energiförbrukningen borde den minskas radikalt.3
Som jag skrivit om tidigare så finns det idag inga reella politiska alternativ till det som brukar kallas business as usual. Alla politiska förslag som på något sätt vill ge intryck av att ha något att komma med inför framtiden bygger på att vi ska fortsätta som vi gjort hittills, och inte bara det, vi ska dessutom öka takten ytterligare för att låtsas ställa om samhället och få det att se ut som en uppgraderad version av hur det ser ut idag.
Men det duger inte. Det som allt tydligare framskymtar som ett problem i det som är vårt predikament är att vi riskerar att skynda på den kollaps vi redan befinner oss i. Det här är något vi måste börja samtala om på allvar. Vi måste fråga oss vad som egentligen är viktigt, vad vi vill ta med oss in i framtiden, och inte minst, vad vi är beredda att offra och lämna bakom oss för att motverka de alltmer långtgående effekterna av en i grunden destruktiv livsstil. En livsstil som samtliga etablerade politiska krafter ger sken av att vi kan behålla mer eller mindre oförändrad.
Frågan är hur länge det går att upprätthålla denna bild och vad som händer när den börjar krackelera på allvar? Var lämnar det oss som individer, som samhälle, som mänsklighet?
Om din förening, klimat-/aktivist-/ omställningsgrupp, församling, folkhögskola eller liknande vill bjuda in mig till en samtalskväll, ett föredrag eller en workshop som rör dessa frågor och inte minst de vägval vi står inför är du varmt välkommen att skicka ett mail till mig med förfrågningar och förslag på upplägg, samt för att få mer information.
Allt gott!
Nicklas
Staffan Laestadius: Klimatet & omställningen, Borea, 2019, s 53-54.
