Elektrifiering räddar inte världen.
Om lite drygt en vecka, den 29 mars, presenterar Klimatpolitiska rådet sin årliga rapport. Rapporten är en bedömning av regeringens pågående arbete samt rekommendationer om åtgärder som behöver vidtas för att klimatmålen ska kunna uppfyllas inom de tidsramar som är beslutade.
Men redan i december förvarnade rådets ledamöter regeringen eftersom man menar att klimat- och miljöpolitiken går åt helt fel håll. I en debattartikel i DN skriver de bl a följande:
” De förändringar i politiken som den nya regeringen hittills presenterat leder till ökade utsläpp av växthusgaser, samtidigt som vi vet att utsläppen måste minska snabbt för att nå svenska och internationella klimatmål.”
Eftersom regeringen Kristersson efter maktövertagandet förra året drastiskt försämrat den tidigare klimat- och miljöpolitiken kan inte rådets reaktioner komma som en överraskning.
Artikelförfattarna poängterar också hur viktigt det är att regeringen i den handlingsplan som ska presenteras under 2023 redovisar åtgärder som gör att målen på nytt är möjliga att uppnå:
” Nästa klimatpolitiska handlingsplan kommer att presenteras först år 2027, bara tre år innan 2030-målen ska vara uppnådda. Därför är det 2023 års klimatpolitiska handlingsplan som i allt väsentligt behöver innehålla den politik som ska leda till att Sverige uppnår 2030-målen.”
Även om det fanns ideologiska meningsskiljaktigheter i det rödgröna regeringsunderlaget under förra mandatperioden fanns där trots allt en övergripande samsyn om vikten av att snabbt minska utsläppen av koldioxid. Tittar vi på Kristerssons regeringsunderlag saknas denna samsyn helt.
När det gäller metoden som förespråkas för att fasa ut den fossila energin skiljer man sig dock inte från den rödgröna regeringen; mantrat som hela tiden upprepas är ökad elektrifiering.
Det är också mycket tydligt att det nuvarande samhällssystemet med sin kapitalistiska tillväxtekonomi inte får ifrågasättas, att skruva ner takten och minska aktiviteten i samhället är inget alternativ. Lösningen är istället fler energiintensiva ekomoderna lösningar som ska upprätthålla ”business as ususal” till varje pris.
Miljörörelsen både globalt och i Sverige har under lång tid försökt påverka politiker att ta först miljöfrågorna och sedan också klimatfrågorna på allvar. Under 1970-talet benämndes de problem som uppmärksammades framför allt som miljöförstöring. Människans klimatpåverkan var inte okänd, men det skulle dröja innan den på allvar började uppfattas som ett reellt hot.
Parisavtalet som världen länder undertecknade 2015 kom till eftersom insikten om vad som höll på att hända på allvar började komma ikapp oss. Men utsläppen minskar inte trots detta utan fortsätter att öka och de lösningar som förordas bygger alla på att ett ohållbart samhällssystem ska bevaras och dessutom tillåtas fortsätta växa.
Men varför är det då så få som öppet vågar erkänna att det här inte håller längre och ifrågasätter att det energikrävande samhälle vi skapat ska upprätthållas till varje pris. Varför är det inte fler som protesterar mot att vi alltjämt underhålla ett energislukande ekomodernt samhälle som bit för bit fortsätter tuggar i sig av Jordens resurser.
Det sägs att vi i Sverige behöver fördubbla tillgången på el på 20 år, vissa säger att det måste ske ännu snabbare. Men är det ens rimligt att tänka i dessa banor? Varför säger inte fler stopp? Varför accepterar vi en utveckling som hotar att skapa minst lika stora problem som det fossilsamhälle vi fortfarande befinner oss i och ännu är beroende av till över 80 procent?
Vad vi skulle behöver göra är att hantera den hybris som mänskligheten lockats in i av ett ekonomiskt system som i grunden är helt ohållbart; ingenting kan växa för evigt på en begränsade planet.
Framför allt behöver vi politiska företrädare som besvarar frågeställningarna från Klimatpolitiska rådet med att förespråka nedväxt och minskat energiberoende, grundtrygghet istället för arbetslinje, omställning i ordets rätta bemärkelse, kärlek till och respekt för allt levande, och som inte minst vågar prata om att livet har helt andra värden än de som går att köpa för pengar.
Naturligtvis är det obekvämt att ifrågasätta en rådande ordning, särskilt om alternativen med stor sannolikhet kommer att uppfattas som att de påverkar människors liv mycket negativt. Men tänk om detta är vad vi måste göra, om det i slutänden är den enda väg in i framtiden som ger oss någon som helt möjlighet att överleva under värdiga former.
(Denna text är också publicerad som ledare i Miljömagasinet 2023-03-17)