Att vandra och hitta hem.

Jag har under hela livet varit på vandring. Men i detta fall handlar det inte om en vandring i fysisk bemärkelse, snarare om en inre resa. Kanske är det i grunden en känsla av hemlöshet som följt mig ända sedan jag var en liten grabb och som jag på olika sätt försöker förhålla mig till.

Är det om man finner de sista pusselbitarna och plötsligt får se helheten bilden blir tydlig? Är det då man hittat hem?

____

Jag har nog alltid känt mig främmande, som en som inte passar in, en som söker sitt sammanhang, väl medveten om att detta kanske aldrig går att finna, i alla fall inte full ut. Genom åren har många saker fallit på plats, men det finns fortfarande kvar en otillfredsställd längtan efter en tillhörighet, en plats, ett sammanhang där livets trådar på olika sätt knyts ihop till något som är fullt ut begripligt och meningsfullt.

Om känslan som denna otillfredsställda längtan berör på något vis låter sig beskrivas går den närmast att likna vid en svårfångad drömsekvens. Jag befinner mig på en lång vandring utan att riktigt nå fram till målet.Jag bär med mig en saknad efter något som snarast kan liknas vid ett förenklat sammanhang där den fysiska platsen möter mina djupa inre behov, där tillvaron blir till en naturlig helhet, där relationer och sammanhang skapar något meningsfullt som fördjupas och utvecklas, där grundläggande materiella och andliga behov möts och balanserar varandra.

Då och då bryter drömsekvensen igenom och når fram till mitt medvetande, men utan att ge tillräckliga ledtrådar för att bli fullt ut begriplig. Det inträffade bland annat flera gånger under pilgrimsvandringen till Glasgow för några år sedan när vi vandrade på Northumberlands vindpinade stränder i norra England, tillbringade några vilodagar på The Holy Island of Lindisfarne för att sedan fortsätta upp längs den karga skotska Nordsjökusten mot Dunbar och Edinburgh. Någonting hände på dessa platser, något som inte gick att sätt ord på. Men känslan var tydlig. Friden i själen, tillfredsställelsen att vara vid liv, närheten till naturen och den vilda karga skönhet som havet, klipporna och dofterna förde med sig; Det här var platser som jag instinktivt kände var betydelsefulla för mig.

Samma känsla har tidigare gjort sig påmind i det lilla kapellet på ön i sjön Nedingen mitt i Sörmland som tidigare tillhörde Vängården Fållökna där jag vid tiden var engagerad. Den lilla träbyggnaden med sina enkla bänkar, inbäddad i grönska och omgiven av månghundraåriga ekar, bjöd in till ett kravlöst rofyllt varande och skapade ett kontemplativt rum med ett lugn som förstärktes av naturens närvaro genom det stora fönster som tjänstgjorde som altartavla.

Andra tillfällen när jag känner att jag är något på spåren är i sällskap med litteraturen. Här har inte minst Arne Næss, Elin Wägner, Henry David Thourau, Helena Granström, Bruce Chatwin,

Dougald Hine

, Mark Boyle och John Hanson Mitchell (för att bara nämna några av de författare som är betydelsefulla är mig) på olika sätt lyckats skapa läsupplevelser som tydligt knutit an till samma känsla. Ett tillfälle med anknytning till litteraturen när känslan blev extra tydlig var förra hösten när jag läste existensfilosofi och fann en textpassage som bidrog till ännu en pusselbit när det gäller att förstå den känsla jag burit med mig en stor del av livet.

I sin bok Existentialism skriver Kevin Aho följande:

”The modern experience of homelessness reveals the unique paradox of our ecological crisis. Scientific advances cannot solve our predicament, it is the scientific worldview itself that is the source of the problem. Replacing environmentally destructive fossil fuels, for example, with ecologically friendly energy sources – solar, wind or geothermal – does not create a `home´ because it does nothing to change the dualistic paradigm and our view of nature as a storehouse of resources. What is required instead is an ontological transformation of how we see ourselves: not as atomistic subjects that master objects, but as situated and concerned ways of being that are inextricably bound to the earth.”

Sedan jag läste detta stycke för första gången har jag funderat mycket över vad det egentligen är som talar så tydligt till mig i Aho:s text, och vad texten egentligen slår an hos mig och kopplar till den känsla jag under stora delar av livet burit med mig. För jag känner att det finns en känslomässig koppling till dessa textrader, eller snarare dess innebörd.

Måhända handlar det om att Aho med några korta meningar lyckas binda samman flera saker som på allvar har betydelse för mig; skogar, marker och hav som i allt större utsträckning avkrävs sin rikedom, känslan av att ha förlorat naturens ursprunglighet och förtrollning, vetskapen att känslolösa system - vare sig de utger sig för att vara socialistiska eller kapitalistiska - suger märg och liv ur den natur som genom årmiljoner - naturligtvis i ständig förändring, men då på grund av skeenden som naturen själv genererat - förmått livnära en fantastisk artrikedom som vi idag bara ser spillror av.

Kanske handlar det om att naturen är helig på ett alldeles speciellt sätt för många av oss, inte minst för mig själv, trots att den avförtrollats av en modernitet som endast ser dess värden när den omvandlas från liv till livlös materia.

Kanske består förtrollningen i den oerhörda fascination som väcks till liv just på grund av dess oförutsägbara förutsägbarhet, dess förmåga att både trollbinda och stöta bort, både skapa djupt medlidande och framkalla rädsla och avsky. Det kanske är just på grund av att vi de facto har så oerhört lite att säga till om och sätta emot som naturen lockar oss. Och kanske handlar det djupast där inne om en stor sorg att vi inte längre kan säga oss vara en del av naturen på samma sätt som masken och skalbaggen, haren och vargen, regnet som sipprar mellan stenar och blad och väter livets vindlande rottrådar.

Kanske är det på grund av att vi för länge sedan lämnat vår plats i naturen bakom oss för att bli moderna och att vi grämer oss över att de vägar som leder bort från den verklighet som de flesta av oss nu bebor pekar i en riktning som också leder oss allt längre bort från den natur vi har inom oss och som oupphörligen ropar över avgrunden för att få kontakt med den naturen som vi en gång var en oomtvistad del av.

____

Inom mig anar jag ett lågmält tilltal som söker sig genom tid och rum, som ömsom sjunger med mäktig röst likt havets skummande vågor när de slår in mot stränder och karga klippor, som trevande långsamt når mig med en försiktig viskning i stunder när livet i alla sin underliga skiftningar bara är…