Att våga möta livet som det är.

Krollilja. Foto: Nicklas Adamsson.

“En av de största utmaningar vi har framför oss är att intellektuellt och känslomässigt överbrygga det faktum att världen framöver kommer att se mycket annorlunda ut jämfört med idag.

En av de viktigaste uppgifter vi har att ta oss an är att ge livet i alla dess former så goda förutsättningar som möjligt att klara de förändringar vi ser komma.”

Nicklas Adamsson, 2024

________

“Kanske måste jag kalla den här kulturen min, eftersom jag inte har någon annan. I någon bemärkelse har den här kulturen lärt mig att vara människa. I en annan bemärkelse har den lärt mig att sluta vara det”

Helena Granström i Det som en gång var (Helena Granström och Marcus Elmerstad, Natur & Kultur, 2016)

________

När politiska företrädare talar om den omställning som ska ta oss ur fossilberoendet och in i en grönare framtid handlar det i regel om att göra så små förändringar som möjligt inom nuvarande system; människor ska inte behöva förändra sitt sätt att leva. Det finns en tydlig rädsla att problematisera och utmana dagens samhällsstruktur och ohållbara livsstil.

Det som istället ska rädda oss från bl a en accelererande global uppvärmning, från extremväder - som hetta, skyfall och stora flöden - matbrist och artdöd är tekniska lösningar som i många fall ännu inte sett dagens ljus, eller inte prövats i en skala som krävs för att göra verklig skillnad.

Vad som sällan eller aldrig diskuteras i de scenarier som förespråkar fortsatt “business as usual” genom ekomodernism är de enorma resursuttag som krävs för att förverkliga de tekniska lösningar som förespråkas. Det talas inte om hur mycket som måste offras, hur många gruvor som måste öppnas, hur många arter som kommer att försvinna, hur stora naturområden som kommer att ödeläggas.

Motsatsen till ekomodernism handlar i förenklade ordalag om att skala ner, att dra sig tillbaka, låta naturen ta mer plats och att minska ner resurs- och energiberoendet. Det handlar också om ett nytt sätt att se på samhällsbygget och på de verktyg vi har till vårt förfogande för att fördela resurser på ett mer rättvist sätt, lokalt såväl som nationellt och globalt. Men vad som krävs i detta fall att vi vågar omvärdera ekonomi, arbete, matproduktion, materiell standard, konsumtion, boende och inte minst vad som är livskvalitet..

Jag har vid flera tillfällen skrivit om de motsättningar som råder mellan ekomodernism och en djupgrön syn på de åtgärder som krävs för att möta de kriser vi står inför. Ofta har det handlat om den tämligen okritiska hållning som råder när det gäller det storskaliga naturresursutnyttjande som kommer att krävas i försöken att skapa ett ekomodernt “business as usual” 2.0.

Allt fler menar att det inte är möjligt att på allvar motverka de kriser vi ser komma om vi inte är beredda att tänka om och i större utsträckning inordnar oss i de ramar som naturen sätter. En tänkare och författare som skrivit om och problematiserat de motsättningar som finns mellan ekomodernism och ett samhälle inom naturens ramar är Alf Hornborg, antropolog och professor emeritus i humanbiologi.

I Kannibalernas maskerad beskriver han hur övertron på teknikens möjligheter att lösa framtidens problem göra att vi bortser från de kostnader som ny teknik för med sig. Det handlar inte minst om den elektrifiering av samhället som nu pågår och som stundtals framskymtar som om den vore “gratis” ur ett naturresursperspektiv.

Den ekomoderna drömmen har på olika sätt kommit att användas som en förevändning att det är möjligt att fortsätta som förut, inte sällan med hänvisning till människans uppfinningsförmåga och till teknikens oanade möjligheter.

Vanliga argument man ofta möts av är att människor (läs väljare, eftersom det ofta är politiker som framhåller detta) inte är beredda att kompromissa med sin nuvarande livsstil. Men för en tid sedan kom en intressant studie som visar intressanta tendenser i motsatt riktning.

I artikeln I huvudet på en klimataktivist – så ser framtidsvisionen ut i DN den 3 juli skriver Sverker Lenas om forskningsstudien Det nödvändiga och det möjliga: Hur sociala rörelser formulerar, förmedlar och förhandlar visioner om en fossilfri och rättvis framtid, som genomförts av forskare vid Institutionen för sociologi och arbetsvetenskap vid Göteborgs universitet.

Studien är intressant på flera sätt, inte minst eftersom den försöker visa likheter och skillnader vad gäller synen på olika framtidsscenarier mellan de som är engagerade i olika klimatrörelser och "vanliga" väljare.

Även om resultatet inte på intet sätt är revolutionerande visar det ända upp några intressanta saker, inte minst när det kommer till att det faktiskt finns en ganska stor andel “vanliga” väljare som kan tänka sig lösningar som tydligt pekar i djupgrön riktning.

En bit över 20 procent tycker inte att ekomoderna lösningar alls är önskvärda eller inte är särskilt önskvärda. Över 80 procent tycker att globala omfördelningar av resurser är mycket eller ganska önskvärda. Det är också glädjande att se att cirka 30 procent av de slumpvis utvalda väljarna tycker att det är mycket önskvärt att djur och ekosystem ska ha egna rättigheter.

När det gäller deltagandedemokrati tycker strax under 80 procent att det är mycket eller ganska önskvärt och strax över 60 procent ger uttryck för att nedväxt är mycket eller ganska önskvärt. Även om man alltid får ta enskilda undersökningar med en nypa salt visar detta ändå på att det finns en vilja hos en inte obetydlig del av svenska folket att välja andra vägar in i framtiden än de energi- och resursslösande lösningar som ekomodernismen förespråkar.

När jag genom åren talat med människor om klimat och miljö har de allra flesta visat en betydande förståelse för att åtgärder måste vidtas för att lösa/motverka “klimat- och miljöproblemen”. I bland uppfattar jag dock att det varit svårt att riktigt få grepp om vilka åtgärder man egentligen är beredd att ställa sig bakom. Den aktuella studien visar att det finns stöd för en mer djupgrön politik.

Det ska i ärlighetens namn sägas att studien också visar att många är beredda att ställa sig bakom tillsynes motstridiga lösningar (se diagrammet i studien genom att klicka på länken ovan), vilket är fullt förståligt då en betydande andel av svenska folket ger uttryck för en stor rädsla inför framtiden på grund av de accelererande klimat- och miljöförändringarna. Att olika framtidsscenarier som tycks presentera lösningar som lindrar denna oro kan uppfattas som attraktiva, trots att de inte alltid går att kombinera, är kanske då inte så förvånansvärt.

Det blir dock allt tydligare att vi måste våga prata mer om vad vi kan tänka oss göra som individer för att bidra till att motverka de kriser vi ser komma, likaså vilka åtgärder vi är beredda att ställa oss bakom på aggregerad nivå.

Det här är inte minst viktigt ur ett demokratiskt perspektiv. Tillsammans behöver vi ge signaler till de politiker som är beredda att lyssna och tala om för dem vilka lösningar vi vill se. Vill vi verkligen ödelägga ännu mer natur för att upprätthålla en i grunden ohållbar livsstil, eller är vi beredda att ta några steg tillbaka, låta naturen återhämta sig, dra ner på våra egna krav och se till helheten, skydda och värna livet i skogar som på nytt får växa sig riktigt gamla och i hav som sakta får återhämtar sig och på nytt fyllas med liv.

Vad tycker du? Kommentera gärna texten nedan.